linneaslchf

Hej!

Efter att ha provat LCHF under de närmsta veckorna, känner jag mig sporrad att också skapa en blogg om ämmnet, då jag hittat så många andra inspirerande bloggar om samma sak!

Jag heter Linnea, är 20 år gammal och har kämpat mot vikten, eller ska jag kanske säga maten, så länge jag kan minnas. Jag har vad jag kan komma ihåg alltid sett mig själv som tjock. Mat, chips och godis i kopiösa mängder andvände jag som min drog när jag var ledsen eller nedstämd. Även om jag var glad eller bara uttråkad. Jag åt, åt, åt och åt, och den onda cirkeln blev bara större och ännu svårare att ta sig ur, samtidigt som livet verkade rinna genom mina händer. När ångesten kom ikapp, kunde jag gå utan mat en hel dag, eller bara äta minimalt för att "kompensera".

Efter tillräckligt många chokladbollssattser, pizzor och chokladkakor, misstrivdes jag hemskt mycket med mig själv att jag inte längre ville träffa mina vänner. Jag ville inte synas ute. Gå på stan, eller göra någonting aktivt överhuvudtaget. Jag låste in mig tillsammans med maten, och de ända gångerna jag handlade var tidigt, tidigt på morgonen för att försäkra mig om att ingen skulle se mig. Ingen förrutom pensionärer är väll i livsmedelsbutiker kring klockan 07.00, tänkte jag. En annan "favorit" var att åka till någon affär/kiosk långt borta, där jag garanterat inte skulle möta någon som visste vem jag var. Bara tanken av att bli sedd med alla chipspåsar och chokladkakor i famnen fick mig att dö av skam.

Jag kom på många fler knep under tiden jag levde som en slav under sockret. Ibland drog jag på mig mina gamla fotbollsshorts, gympadojjorna, en adidas tshirt och en halvfull vattenflaska i ena handen, för att sedan gå in i någon butik och helt "nonchalant" lägga massa onyttigheter i vagnen. Det känndes inte alls som att människor förstod att jag egentligen skulle äta allt det där själv då, eftersom jag "var en sporttjej". Tänk vad man får för sig..

Ett annat knep var att gå till ett konditori med en lapp i handen och sedan beställa massa bakverk och kakor, jämt antal såklart. Då handlade jag ju för ett kafferep eller kalas, övertygade jag mig själv att kvinnan bakom disken skulle tro.

Hur som helst, efter en sommar bestående av mycket jobb på ojämna tider hand i hand med en depressision pga av att jag misstrivdes så hemskt mycket i min egna kroppshydda, skjöt vikten i höjdena, och jag vägde mer än vad jag någonsin gjort! Vikten stannade precis på 81.6 kg till mina 168 cm. Jag vet att det inte är så jätte mycket jämfört med vad man kan väga, men för mig som alltid pendlat mellan 77-79 och mått väldigt dåligt där, kändes det som att siffrorna blinkade röda. Väger jag verkligen äver åttiokilo? JAG?

Men det tog inte slut där. Veckan efter stoppade jag huvudet i sanden och fortsatte mitt osunda liv, kanske tom ännuvärre, för att döva sanningen att kännas. En chokladmousse-satts tänkt för åttapersoner slank ner i min mage på en timma, och jag var långt ifrån nöjd där. Tillslut fick jag nog! Jag var så fruktansvärt less på att alltid misslyckas efter alla tusentals halvtappra försök, jag var less på att äta marabou till frukost och sedan dregla framför top model och förbanna mig själv att jag inte såg ut som modellerna på tv. Jag blev trött på att känna mig nere, det känndes som att jag hoppat av livet, som att det fortsatte rulla på, men utan mig.

Jag var less på mina familjemedlemmar som hela tiden försökte hjälpa mig, pusha mig, peppa mig till att söka hjälp. Jag blev less på att hela tiden komma med undanflykter när vänner ville gå ut på krogen, gå på stan eller bara hänga. Jag vägrade visa mig i det tillstånd jag var! Jag klarade ju knappt av att visa mig för mig själv i spegeln.

Så, var kom vändpunkten då? Jo, vändpunkten kom en natt när jag (ännu en gång) hade tryckt i mig en satts chokladbollssmet. Jag låg i min säng och surfade runt på hemsidor och hamade på en av alla härliga lchf bloggar! Först kändes hela tänkesättet väldigt konstigt. Jag var ju van att äta lightprodukter de gånger jag försökt gå ner i vikt! Den natten kom jag in på flera Lchf bloggar, jag läste om ni som gått ner alltifrån fem till femtio kg, och blev plötsligt inspirerad. Jävligt inspirerad och kanske viktigast av allt, motiverad!

Om inte nu, isåfall när? Tänkte jag, och svaret blev glasklart; aldrig. Jag bestämde mig för att jag älskar livet, kärleken, människor, mina vänner och kännslan av att må bra, mer än vad jag älskar att trycka i mig grillchipps-påse efter grillchips-påse...

Den där kvällen, är bara 31 dagar sedan. Jag bestämde mig nämligen för att prova ett litet "projekt" som betydde: LCHF i en månad och sen får jag väga mig! Det blev en stor prövning för mig, som helst ställt mig på vågen varje morgon (och blev besviken för att det inte hänt mycket, och föll tillbaka i chips-träsket) Känner ni igen det? Haha!

Iallafall, igår var dagen D, mina 31 dagar hade gått, och jag skulle alltså upp på den där ångestladdade fyrkanten...Men den här gången kändes det helt okej, för den visade -8 kg! 73.6 kg, med andra ord, och jag kunde andas ut.

Så, vad händer nu då? Jo, nu börjar allvaret på riktigt! Jag ska ner till 57-60 kg och stanna där! Nu ska hårdhandskarna fram!

Ja, där har ni min historia i korta drag, som ändå blev ett väldigt långt blogginlägg...haha!
Nu har jag iallafall tänkt vara lika duktig som alla er andra med lchf bloggar, dvs lägga ut härligt inspirerande matbilder, recept och annat smått och gott =)

Tack för mig och ha det bra, så hörs vi senare!